Blommorna är vattnade

i morgon åker vi! Tjoho!!

Första stoppet är Ålesund (91 mil) sen kör vi till Skellefteå (104 mil). I älskade Skell blir det dop och bröllop och en massa andra trevligheter. Längtar!

Sen så ska jag berätta om att jag idag varit förbannad: jag upptäckte att vid senaste inbrottet i förrådet så blev jag av med min stora fina röda resväska. Just den stora fina röda resväskan som var full av skor. Massor av skor. Mina fina skor, de som man anväder bara ibland, som jag har samlat på länge. Jävla skit!! Och så när jag, som det är, vänder på de kronor jag har. Och så vet jag att jag har ändå de skor jag behöver (även om jag alltid vill ha fler, såklart... gillar man skor så gör man). Och så är det någon idiot som stjäl dom!! Förmodligen till ingen nytta alls. Det är inga dyra skor, de får inget för dem om de ska sälja dem. Bland skorna fanns de fina röda skorna jag hade på bröllopen förra sommaren och mina fina svarta sandaler med kilklack. Skit också. Helt plötsligt kändes inte idén om att ställa ner skorna för att ha med plats i garderoben som någon snilleblixt längre. Håller er till era egna saker puckon!

Nåja, jag behöver ju inte säga att vi inte har något av vidare värde i vårt förråd längre.

Och när jag har vältrat mig i det här ett tag så vet jag att det inte är något stort problem, inte när man tänker på vad som hänt i Norge. Så därför går jag vidare!!

Fridens!

Det är så fruktansvärt roligt att se någon skratta så mycket att de måste springa och spotta ut en munfull med ostkrokar på altanen

Så det så!

Och i morgon är det dags att åka på semestertrip till Norge! Wihoo!!

Människans tragik

Sedan 17tiden igår har jag sett många timmar på norsk tv. Jag vet inte hur jag ska reagera. Det är ofattbart. Bara ofattbart. När jag vaknade i morse var det precis som en vän på facebook skrev: idag vaknar vi till en marddröm. 84 unga dödade. Och än är inte alla hittade. Det är ogripbara siffror. Och ändå är det bara vad det är för mig, siffror. Jag känner dem inte. Jag kan inte ens börja förstå hur deras familjer har det, deras vänner och framförallt de som var på ön.

Hur kan man göra så? Hur kan man skjuta barn? Det finns ingenting som berättigar hans handlingar.

Jag känner bara förtvivlan.

Många människor sörjer med er, om bara vi kunde göra något för att det skulle bli en gnutta bättre.

Just idag

känns det som om jag aldrig kommer få ett jobb.

Jävla berg och dalbanaliv. Är så trött på ams.se, alla positiva presentationer om mig själv, alla telefonsamtal, att hoppas, att söka jobb jag verkligen vill ha och sedan få det där "tack för att du lagt ner tid och visat intresse i vårt företag men..."-mailen. Trött på att inte veta vad jag ska göra nästa månad.

Återkommer en annan dag då allt känns mer positivt! Det är då tur att jag vet att den dagen kommer snart.

Det eviga klädvalet

I morgon har jag en intervju. Och så står jag framför spegeln. Eller egentligen började det i lördags när jag, halvt febrig och mycket snorig, drog på stan för att hitta kläder. Jag kom hem med en tshirt, en blus och ett par byxor. Byxorna sitter inte ens bra har jag upptäckt. Tshirten är okey, men känns inte rätt idag. Åter till idag: av och på med kläder. Bestämmer mig tillsut för kläder som jag ägt i över ett halvår. Sen ska jag stryka den vinnande tunikan och upptäcker en fläck på ryggen. Gah! Aja, någonstans i mitt virrvarr framför spegeln så inser jag att de inte kommer ge mig eller inte ge mig ett jobb pågrund av kläderna. Det är viktigt att se hel och ren ut, att passa in i gruppen men om jag har en vit tunika med blåa blommor eller en svart... Näe, det får faktiskt bero.

Nej i morgon ska jag skaffa mig ett jobb pågrund av den jag är och det jag kan, inte pågrund av en vit tunika med blåa blommor på!

Fridens!