Människans tragik

Sedan 17tiden igår har jag sett många timmar på norsk tv. Jag vet inte hur jag ska reagera. Det är ofattbart. Bara ofattbart. När jag vaknade i morse var det precis som en vän på facebook skrev: idag vaknar vi till en marddröm. 84 unga dödade. Och än är inte alla hittade. Det är ogripbara siffror. Och ändå är det bara vad det är för mig, siffror. Jag känner dem inte. Jag kan inte ens börja förstå hur deras familjer har det, deras vänner och framförallt de som var på ön.

Hur kan man göra så? Hur kan man skjuta barn? Det finns ingenting som berättigar hans handlingar.

Jag känner bara förtvivlan.

Många människor sörjer med er, om bara vi kunde göra något för att det skulle bli en gnutta bättre.

Just idag

känns det som om jag aldrig kommer få ett jobb.

Jävla berg och dalbanaliv. Är så trött på ams.se, alla positiva presentationer om mig själv, alla telefonsamtal, att hoppas, att söka jobb jag verkligen vill ha och sedan få det där "tack för att du lagt ner tid och visat intresse i vårt företag men..."-mailen. Trött på att inte veta vad jag ska göra nästa månad.

Återkommer en annan dag då allt känns mer positivt! Det är då tur att jag vet att den dagen kommer snart.

Det eviga klädvalet

I morgon har jag en intervju. Och så står jag framför spegeln. Eller egentligen började det i lördags när jag, halvt febrig och mycket snorig, drog på stan för att hitta kläder. Jag kom hem med en tshirt, en blus och ett par byxor. Byxorna sitter inte ens bra har jag upptäckt. Tshirten är okey, men känns inte rätt idag. Åter till idag: av och på med kläder. Bestämmer mig tillsut för kläder som jag ägt i över ett halvår. Sen ska jag stryka den vinnande tunikan och upptäcker en fläck på ryggen. Gah! Aja, någonstans i mitt virrvarr framför spegeln så inser jag att de inte kommer ge mig eller inte ge mig ett jobb pågrund av kläderna. Det är viktigt att se hel och ren ut, att passa in i gruppen men om jag har en vit tunika med blåa blommor eller en svart... Näe, det får faktiskt bero.

Nej i morgon ska jag skaffa mig ett jobb pågrund av den jag är och det jag kan, inte pågrund av en vit tunika med blåa blommor på!

Fridens!

Peter and Maria vill gifta sig

och de behöver hjälp, de har inte råd. De vill ha en förlovningsring, en klänning, en kavaj och en vit skjorta och livemusik.

Om de får in ritkgit mycket penger så ska de försöka få deras favoritartist Magnus Karlsson att spela på brölloppet. Och jag vill så gärna att de ska få ha honom där! Jag bidrog med det jag kan, driksen jag fått in de senaste dagarna. Minimibidraget är 50:-, det är mindre än en öl på krogen. Så skippa en öl på uteserveringen i helgen och bidra! :)

Fridens!

Postservice

Idag ringde det på dörren. Blir lika nervös varje gång detta händer på dagtid. Vem vill mig något på dagtid typ. Där stod en mycket nervös ung kille i postenuniform. Han börhar på en gång rabbla om att han faktiskt inte har öppnat vårt brev. Jag fattade ingenting tills jag ser ett kuvert han håller i handen som har tejpats igen. Han berättar att det är hans andra dag själv på rundan och hur han verkligen tycker om sitt jobb. Och jag hinner inte stoppa honom för att säga att det är okey, att jag tror inte han vill läsa vår post (det var ett vanligt vitt kuvert sånt som typ räkningar kommer i, inte ens en kuvert som ser ut att innehålla något spännande). Stackars stackars lilla postenkillen! Men bra service i alla fall, även om han nog tänkte mest på sitt jobb.

Jag hade själv en period då jag fick underlig post ibland, någon som hette Julia och hade ett liknade efternamn som var skriven på samma gata. Första gången var brevet från konofogden så jag slet upp brevet utan att reagera på att det inte var till mig. Det klistrade jag också igen och la i en brevlåda. Men vad nervös jag hann bli, kunde inte förstå vad det var jag inte hade betalat.

Nu är det dags för jobb, det är tokvarmt idag så det gäller att ladda med vatten!

Hoppas ni har det fint i värmen!

Fridens!

Och här kommer alla känslorna på en och samma gång

Igår åkte jag till Göteborg för att träffa mina gamla jobbcoachkollegor. Det var en kväll full av skratt!

Men så på bussen så kände jag något annat. Då insåg jag att vi kommer inte ses i morgon på jobbet, jag saknade dem. Och den känslan slog mig helt plötsligt, bara från ingenstans. Jag insåg att människan är fantastisk, för jag har förträngt allt detta för att orka med att inte ha någon plats, att sitta hemma och söka och inte komma någon vart.

Framförallt fick jag massor med energi från dessa fantastiska människor. Jag kände att jag är värd ett jobb med fantastiska kollegor. Jag fick för första gången på länge känna att jag haft tur sedan examen, tur att jag fått lära känna dem.

För första gången på länge kände jag att det kommer faktsikt gå vägen. För att jag är värd det, för att jag kan.

Så tack för igår, ni gjorde mer än ni kan ana!

'

Kom ihåg att ta hand om varandra!

Fridens

Uppskattning

För ett tag sedan så bestämde jag mig för att jag skulle bli bättre på att visa uppskattning. Att faktiskt säga när något är bra, att ge beröm. För det betyder så mycket när någon väl gör det.

Jag skickade ett mail till jobbcoachen och tackade. Han ringde dagen efter och var så glad att jag blev ännu mer glad! Jag är helt övertygad om att vi kan sprida mycket glädje genom att tacka människor som "bara gör sitt jobb", när vi tycker att de gör det ritkgit bra. När någon påverkar vår dag.

Idag fick jag såna tack på jobbet. Och jag älskar att jobba som servitris för då får jag känna att jag har ett värde, att jag tillför och att jag (oftast) gör ett ritkgit bra jobb. Men dom gångerna när någon tittar en i ögonen och säger tack, berättar att "Du gjorde ett ritkgit bra jobb", då känns det ännu bättre.

Ett annat fantastiskt exempel var när jag ringde till Södra Älvsborgs Sjukhus för att bli kopplad och när jag presenterar mig för telefonisten så grattade hon mig på namnsdagen. Hon gjorde mig också glatt överraskad.

Ta hand om varandra!

Fridens!