Min tro

Jag har börjat få många klagomål på dålig uppdatering. Det är ju helt befogat så nu är det dags att sätta igång med listan igen. Och jag sätter igång med ett tungt ämne.

Min tro.
Jag tror. Men inte på något/någon som först gått via folkmun och sedan blivit nedskriven för en massa massa år sedan. Jag tror inte på något dömmande. Det som verkligen gör att det kryper under skinnet på mig är när männsikor tillskriver allt det bra, goda, härliga som sker i deras liv som verket av något större än de själva medans de sedan beskyller sig själv för allt det onda, dåliga, inte perfekta som händer. Jag vill även passa på att jag är fullt medveten om att inte alla som tror på bibeln (eller vilken Gudaberättelse de nu väljer att tro på) gör så.

Jag tror i grunden på människan. Människan kan göra så att bra, goda, härliga saker händer! Jag tror på mig själv och min förmåga. Jag tror även på att det finns något annat än de människor och djur som lever på jorden, jag har bara inget namn för det. Många gånger har jag velat tro på en Gud som kan hjälpa mig ta beslut, visa vägen, någon som tar hand om mig när jag inte trott att jag orkat ta hand om mig själv. Men det har aldrig fungerat för mig. Jag har, med hjälp från mina fantastiska vänner, fått ta hand om mig själv. Hittils har det fungerat bra. Mina vänner är mina änglar, dom som fångar mig när jag faller!

En av mina favoritlåtar en gospellåt (jag älskar gospel, fantastiska musik som rymmer så mycket känslor) och jag började tänka på den nu. Så här kommer den. Tänker alltid på fru Granat när jag hör denna.