Konsten att överleva arbetslöshet?

Ja det känns verkligen som en konst, något som krävs en viss kunskap för att behärska. De vanliga tipsen är: sök alla jobb du hittar och alla jobb du inte hittar (ring företag, skicka in CV spontant, gå förbi och prata), nätverka på andra sätt, försök se det positivt: varje nej är en erfarenhet och håll dig hela tiden aktiv. Och jada jada jada. Jag kan inte säga att det hjälper mig på något sätt. Jag försöker med det här i stället:

Ta sig igenom morgontimmarna: För då är det som värst, då jag känner att jag borde göra något, jag borde vara påväg till ett jobb där jag kan vara till nytta. Och så är destinationen soffan, eller stan eller ut och gå. Vissa lyckliga morgonar så får jag gå till extrajobbet. Så alltså:

Jobba extra: Så att jag känner att jag är till nytta ibland i alla fall. Och så att jag har pengar att överleva. Och så att jag får träffa folk. Men så har det sina negativa sidor. Ibland känns det som ett slag i ansiktet, hjärnspöket vaknar till liv: Jaha Julia, har du inte kommit längre än där du var för sju år sedan??!! Och jag vet att det inte är så, men ibland så känns det så för några minuter innan jag tar mig samman.

Analysera inte för mycket: Varför får jag inte ett jobb? Vad gör jag för fel? HUR DÅLIG ÄR JAG EGENTLIGEN? Kanske jag inte är bra nog att få ett P-jobb? Varför lyckas mina klasskompisar när jag inte gör det? Dessa frågor leder till nästa kategori:

Håll inte räkningen: Jag har sökt MINST 20 jobb. Det betyder 20 nej. Så jag har lagt ner att räkna. Jag önskar bara att jag inte hade börjat.

Skit bara i allt: Så att jag orkar komma tillbaka. ***********************************

((Jag använder bloggen för att skriva av mig, bli inte oroliga för mig. Låt mig få släppa ut hur det känns. Jag tänker inte hoppa från en bro eller så, jag lovar))

Senaste dagarna har jag faktiskt bara skitit i det. Ska jag vara helt ärlig så har jag faktistk bara skitit i det senaste dagarna.

Har inte varit in på ams eller någon annan sida.

Har inte sökt jobben jag sett i tidningen.

Har inte ringt någon.

Och det är inte så att jag inte har tänkt på det, för det gör jag hela tiden. Det är nog utmattande. Hela tiden är tankarna där: Vad gör jag för fel? Hur ska jag lyckas? OM jag nu skulle få ett jobb-skulle jag då klara av det? Och så kommer även det ständiga pengafrågan. Jag har bara valt att inte ta tag i och försöka lösa problemet just nu..

Fridens